I
liven rinner genom modulernas
myrgångar trångt svart mellan
skyltarna solen endast en
abstraktion för den ensamme
det enda ansiktets släta skal
schackpjäs ett splitterskrik små frön
av ljud tussar utslängda du vilar
dina händer i väggen hålen djup
svärta min röst försvinner i rymden
du skapat
sångerna i mina kupade vingar
utan sina melodiers omsorg du
kidnappar olika namn håller de
i silket mellan dina händer jag
tvingar mina böner till tystnad
den kristalliserande smärtan bland
påhittade jasminerna växer ur
din mun svordom och tänder
orden så hårda i ljuset magnolian
bara blött skelett höst mellan
käkarna mellan lakanen våta löften
dammet tjockt över blicken
över önskan den tunna jorden
såren pilträden springer ur huden
ur de som passerar i täta doser
bland namnen i ditt silke
tegelterror säger du minns ändå
inte vad som viskades bakom
träden nätter genomslagskraften en
omloppsbana atmosfärens tunga
tårar du brinner alltid svart ström
september i fickorna händerna
du säger att deras tårar är konst
dissonansen söker sig ur ögat ställer
sig i handen världen
slicka den ren glaciärer rör sig
över mina tungor pratar över
tiden du klär av dig ord och
urgröpningar som fylls håller
långsamt något vid liv strukturen
trycker sig genom dörren kräver ett
slags passivitet vi känner allt för väl
vill kräla under gråtung himmel
gräv i munnen bland skärvor
minnen som lämnats där för att
vittra dåtiden har en märklig smak
språkens ärr mörka gator längs
tungan syntaxens offer menar du
utanför monteras hela
verkligheter diktens nätter är långa
som vinternätter
det är allt för uppenbart jag dricker
vattnet ur mina kupade vingar du
säger inget om det mitt liv ett slags
skål jag vet att du tänker så hjärtats
skuggade rike september tumlar
obevekligt fram i vinden tidigare
röster ekar under gatlyktans
frätande sken stadens slipade
konturer mörker faller ur
skuggornas ramar spänger asfalt
spränger mig och dig håll käft
säger du kraterdamm täta tunga
moln av kärlek ett nedslag det här
sjuka stadens trådar av hjärta i
stora nystan kladdiga tårar sött
blänkande sjöar
på stadens hårda hud lidandets
silver har inget värde säger du ett
skruvstäd tvingar samman ditt
brösts yttre kanter ett trångt sund
men du förmår älska på ett vis
i denna svält är det så det lilla som
mättar ännu skildras den
vackra solens sena strålar som silas
genom samtiden ett sprucket
spektra avståndens linjer blekta
över himlen sommaren tillhör
fjärilarnas tunna vingar de lyfter
det tyngda över ytan allt är långt
från någon sommar nu från
levande klanger
i köpenhamn står tiden still
runt om mig har mycket upphört i
mina händer tränger livet fram
häver sig ur linjerna jag stångar
mig blodig mot himlens
omöjligheter jag tänker inte på dig
du finns inte i molnens former ur
tunnelljuset slussas jag ut skär
genom stadens täta kropp jag är en
kosmopolit vilse mellan husen
brukar du säga detta yttre som
möter dig konturerna av någon
annans dröm som enträget hänger
kvar men nu är världen bara ett
paradisäpple i min hand jag gör
vad jag vill jag skriver det på ett
vykort till dig ett långsamt
ögonblick solen är skarp delar mig
snart är världen bara plast
möjligen är det vackert jag vet inte jag
blöder försiktigt i skyltfönstrens
speglande fasader vrids skuldsatta
ansikten ut i den danska natten
min hyacint ett skrotkorn bland
andra vintern är bara en vind ett
mantra du brukar säga jag såg
mödrar hålla sina döttrars händer
genom dagsljuset ett stängt hav vita
väggar av tystnad möter mig mitt i
all dansk idyll jag är hungrig av att
inte tala med dig det är fredag i
verkligheten förväntningen larvar
sig i luften jag är yr det finns nog
en sömlös smärta ändå som trär
transparent genom tiden vissa
nätter är min mun bara
mark men det vet du ju så öde alla
mina lögner sträva sekunder
ansiktet trängt mellan händerna
sömnens lösa löften skrattar över
rymdens horisonter månen ett öga
i jorden solen jag vänder mig upp
och ner genom himlarna tankarna
vittrar dina korslagda armar
försvinner i bordet timmarna
tuggar väntan en sena du driver
dina händer genom spåren i skalet
skyldiga fingrar i berget geologin
är inget att äta pålad svart sorg en
länk av tid som hamrar under
ögonlocken simmar du så fort bort
från det som annars äter dig det
står dåre på min dörr öppna aldrig
säger du försvinn inte bort jag är
hemma sent tystnader som alla
skriker jag räknar minnen smattrar
i hjärnans trånga vener mörka
tunnlar bara tankar gatorna
lysande käftar tickande sken
säger du som alltid säger du bara något
du består av reflexer hela kroppar
som speglar det andra mina ögon
springer om allt varm kyss mot kall
kind håll käften vad skönt allt
värker nu
du är så vild
men ensam alldeles för ofta med
rösterna ingen vill dig väl där inne
självklart är jag mer skyldig än
någon annan under en måndag
som spränger försöker jag skriva en
jävla sonett som svar på ett begär
jag mer en otillräcklighet ju
närmare vintern allt färdas
eftermiddagarna när du kommer
hem vräker av dig kroppen i hallen
en hög av blick den ligger där hela
natten död på morgonen pansar
brukar jag säga du är mitt pansar
när kyssarna faller från balkongen
mot dina läppar alla väggar som
sett så mycket vittnat livstider sår
häll livet ner i min strupe som att
du menar det vi såg det som brann
fåglar flög ur våra händer jag vill
aldrig glömma det du säger att du
aldrig tänker glömma mig det är ju
sånt man säger du vet för att den
andre vill höra det i ditt ansikte
lögnerna bakom blossens tjocka
slöjor sjön ljuvlig mot ansiktet du
omöjligen kan älska med mig faller
augustis himlar
ingenting blöder i natt dagen ett
slag du trummar på ditt bröst jag
vill bara sova låt din hand
försvinna i mig vi kantstötta block
du slängde sedlarna in i månen jag
betalade med ord den sista hedern
du skrattade åt biten en kontinent i
handen nattljuset vi forsar ur
tunnelns mun stadens vålnader
dina knogar driver in i betongens
äckel tungan är fortfarande sträv
jag vill klä av ditt ansikte slungas in
i rummet fånga rymden alla
vänder sig om fåglarna i dina
fickor kvittrar tyst
andra städer faller annorlunda
över munnen annan smak av
geografi linjerna raviner
vi räknar straffet som långa timmar
du försvinner mellan vågorna av
röster förintas mot horisonten
månadsskiftet en osynlig gräns vi
är sammansydda med marken
vi rör oss mot det vi byggt himlen
svart spränger sönder staden som
alltid sover se här säger du din
hand klyver världen
kyrkans vita puts utanför
mot nattens spruckna spets vi
dyker genom pansar vem är
din gud idag frågar jag mellan
händerna något upphör i din blick
du lutar dig mot strömmens ljud
skogen en fond ögonen lider
genom
flera delar av mig har skrikit hela
natten som ännu präglar världen
din mun tvingad genom timmen
tidens hammare allt är stängt jag
stoppar en blandning av växter i
munnen jord rabatter börjar
genast leva mellan tänderna vad
växer verkligen i september tänker
jag dra
åt helvete
ett förlorat minne sömnen som
väntar huset stommar väsnas säger
sov gott till väggar som snurrar fritt
i rummet hjärtat ekar slag
ljuskonor växer till galaxer genom
persiennen silar helgonets ljud
morgonen en illusion som börjat
stämpla sina sekunder hallens färg
läcker genom dörrens olika
sprickor genom bomull genom
sängen sarkofag
mina händer luktar silver förlåt för
alltid vi möts i hades
ett av flera busstopp här
en tegelborg gul som piss
bland allt grönt
Sami Aidi är poet och gymnasielärare publicerad i tidskrifter i Sverige
och Danmark. Han läser för närvarande fördjupningskursen på Biskops Arnö
Författarskola. Arrangerar den nomadiska poesiscenen P U B POESI.
Sami Aidi, poet and high school teacher published in magazines in Sweden
and Denmark. He currently studies at Biskop Arnös Författarskola.
Arranges the nomadic poetry scene
P U B POESI.